Under dagarna som har passerat har för mycket hänt och jag tror min hjärna har tvärnitat. Att försöka hänga med i allt fungerar inte. Att ta in alla känslor går inte. Det har varit stor sorg, stor glädje, stor förväntan och mycket annat har hängt i luften och bara väntat på att bearbetas. Och jag blir så hemskt trött. Men så tar dagarna slut och Inez sover lugnt i sin säng och jag sticker in min hand mellan spjälorna till hennes säng och hennes hand fångar mitt finger och tårar av tacksamhet och kärlek rullar ner för min kind. Puh...
