Profylax och förlossningsförberedelser

I tisdags var jag och Johan på en profylaxkurs, nästa tisdag ska vi gå på andra delen av kursen. Här hemma har vi övat en del på andningen och avslappningen, det känns som om det faktiskt kan underlätta förlossningsarbetet en hel del. Jag ska verkligen försöka lämna huvudet hemma och bara ta med kroppen till BB, för det är ju oftast tanken som sätter stopp för det hela. Kroppen kan ju faktiskt det här, den är byggd så jäkla smart så att man faktiskt kan föda barn.

Ibland är jag livrädd när jag tänker på förlossningen, men ibland känns det nästan bara kul och spännande. Vilken upplevelse det kommer vara, att föda fram sitt eget barn! Jag ljuger om jag säger att jag inte tänkt "kan de bara inte snitta upp mig?" Men efter att ha läst dels för- och nackdelar med kejsarsnitt/vaginalförlossning och efter att ha läst andras inlägg som upplevt både snitt och vaginalförlossning och av alla dessa fall har sagt att även om den naturliga förlossningen är tuff så skulle de hellre göra om den även om kejsarsnittet gått bra och förlossningen varit tuff, så har jag stålsatt mig i att föda den naturliga vägen.

Jag har även läst boken "föda utan rädsla", första halvan av boken kändes seg, men andra halvan var så jäkla bra. Jag kommer försöka binda ihop tekniker ur boken och tekniker från profylaxen när det väl är dags. Till alla som har förlossningsrädslor tycker jag verkligen att man ska läsa boken och gå på profylaxkurs, det är betryggande att kunna känna att man har kontroll över någonting under ett förlopp som man faktiskt inte kan kontrollera. Min rädsla ligger ju för och främst i att jag skulle kräkas, men också att inte kunna ha nån kontroll och sen stort tvivel angående den egna förmågan att faktiskt kunna föda barn, klara av en förlossning. Men ju mer jag och Johan peppar mig, förbereder mig och faktiskt försöker se förlossningen som en jävligt häftig och en bra upplevelse (jag ska ju för fysiken träffa mitt egna barn, det är ju motivation om något!) så kapar jag de högsta topparna av rädsla.

Vardag

Igår gnällde jag över att jag har det så tråkigt om dagarna, att det är så frustrerande att ha foglossning och inte klara av eller orka att göra någonting, inför Johan. Han svarade "kommer du ihåg, i december, när du pluggade, då längtade du efter att bara kunna gå hemma och vara gravid." Till svar fick han "men jag visste väl inte att foglossningen skulle göra såhär ont då!" Jag känner mig ofta som en gnällig barnrumpa nu för tiden.

Så vad gör jag om dagarna? Johan tar alltid ut Elsa innan han går till universitetet eftersom det är sjukt jobbigt i början av dagen att röra sig för mig. Jag går upp, tar på mig mysbyxor och fixar frukost. Jag sätter mig i soffan och kollar serier på netflix (just nu misfits) och äter frukosten. Tar fram en virkning eller nåt annat att pyssla med när jag kollar på serien. Tar ut Elsa runt 13-14 tiden, idag tog vi en promenad på hela 30 min, Klara vs. Foglossningen 1-0. Sen fixar jag antingen lunch eller nåt lite lättare att äta om jag inte är så hungrig (som idag, avokado, mörk choklad och te). Kollar nåt till avsnitt på serien, virkar lite och myser med Elsa. Kanske plockar med disken, läsa en bok eller tar en tupplur. Sen kommer Johan hem, när han kommer hem känns det som om min dag startar typ. Just nu är jag så beroende av honom. Jag är så oerhört tacksam att han hela tiden ställer upp. 

Om jag inte hade Elsa hemma om dagarna som jag kan gosa med, prata med, klappa på och tvingas ta ut (även om det vissa dagar är skitjobbigt för jag har så ont så är det ändå så skönt att komma ut i luften) skulle jag ruttna bort här hemma när Johan är på universitetet. 

Visst blir dagarna långtråkiga och flyter ihop till någon slags sörja. Men att koka sig en kopp te, äta lite choklad, klappa på hundmagen, klappa på min egna mage, titta på bra serier, läsa bra böcker, lyssna på musik och lufsa runt här hemma har ändå sin charm.

Mage v 34

Ja, som ni ser har de underbara bristningarna tagit fart på sidorna och under naveln. Och naveln är nu förövrigt helt platt. De fina piercingärren jag har vid naveln visar sig från en sämre sida nu också. De har bildat en mycket vacker "ärr-rand" ovanför och nedanför naveln, men jag ska nog överleva det med. Men inte nog med ränder, hormonranden syns alltmer den också. Jag kan snart kalla mig själv för Tiger. Raahwr, osv.

Babygym

Har gått och spanat in detta babygym från baby trold ett par gånger när jag haft ärenden på stan. Men 549:- kändes lite överdrivet att lägga på något som lillungen bara kommer använda en kort stund. På väg till profylaxkursen idag gick vi förbi babygymet igen när vi var inne på lekia och tjing! -nedsatt pris. Så då var vi bara tvungna att köpa det. Eller ja, jag tyckte att vi var tvungna att köpa det. Johan tyckte nog inte det var riktigt lika viktigt, men gick gentlemannamässigt med på det. Nu är det endast lite apoteksvaror vi skulle behöva köpa, sen har vi nog i princip allt som vi tänkt införskaffa innan lilltjejen kommer. 

Inte bara tandagnisslan

Jag ska snart ta på mig ytterkläderna och försöka mig ut på en promenad med Elsa, den kommer nog inte bli särskilt lång dock. Åh, jag vill bara kunna röra mig obehindrat fram... Det är något jag verkligen längtar efter.

Ibland känns det som om jag bara klagar över graviditeten -det är jobbigt att göra det, jag kan inte göra så, jag har ont här och så vidare. Och ja, det är inte alltid jätteparty att vara så begränsad som man är, det är inte kul att knappt ta sig upp ur soffan, be Johan att hålla i mig när jag ska gå från ett rum till ett annat när foglossningen är som värst, att mina fingrar ser ut som prinskorvar, att inte kunna gå ut ordentligt, att inte kunna röra på sig ordentligt och allt annat som sätter begränsningar under dagarna. Men! Jag får bära mitt barn, känna hennes rörelser, klappa på magen och vänta på att hon buffar tillbaka, känna en sån kärlek för någon jag aldrig träffat. Allt det som är jobbigt under graviditeten är under en begränsad tid, sen kommer jag få hålla min dotter i mina armar och det kommer vara värt allting om igen om det vore så. Jag försöker komma ihåg det här, påminna mig om det, när dagarna känns lite för tuffa. Älskade unge, vad jag längtar efter dig.

Människor och kollektivtrafik

Idag tog jag, Johan och Elsa bussen tre hållplatser. Skrattretande, men min foglossning vill inte lyssna på mig och den blir bara värre om jag rör mig för mycket, särskilt om jag haft ont sedan jag vaknat på morgonen. Hur som helst. Nu har vi en nöjd hund, hon fick busa av sig i hundhagen i någon timme. 

Men jag kom och tänka på en grej: människor. Jag kommer haltandes in på bussen med en krycka. Bussen var knökfull och inte en enda flyttade på sig. Jag klarar mig dock att stå upp, men det vet ju inte dom om. Så mina tankar fördes till de människor som verkligen inte kan stå upp en längre tid, de som har fruktansvärt ont eller lider av andra funktionshinder. Fy fasen vad dom måste möta en massor av puckon som bara "kör på". För mig är detta ett helt oacceptabelt beteende, jag själv skulle inte tränga mig före någon som pga funktionshinder har lite svårare att ta sig upp på bussen eller sitta kvar på ett bussäte om jag ser att någon har större behov än mig att sitta. Eftersom vi hade hund med på bussen idag var vi tvungna att ta oss långt bak i bussen. Busschauffören började självklart köra direkt vi stigit på, människor som stod i bussgången helt orubbliga så det var i princip omöjligt att ta sig förbi med min stora mage, krycka och hund. Eftersom det var Johan som höll i Elsa tycker jag det var konstigt att inte en enda passagerare erbjöd mig sin sittplats. Men vad vet jag... Det kanske är sådär man ska bete sig? Ta hand om dig själv och skit i andra.

Faderskapsintyg

Idag tog vi oss iväg till medborgarkontoret och skrev på faderskapsintyg. Så nu är Johan pappa även på pappret! En papperspappa. Trots en del foglossning tog vi en kortare sväng på stan också när vi ändå var i stan. 

Ni ser på bilden ovan hur svullna mina händer blivit. Brukar ha långa smala fingrar, nu är de som korvar och ibland är det jobbigt att bara knyta handen.. Har även börjat få allt fler ränder på magen. Mindre kul. Jag häller i olivolja i badvattnet, försöker komma ihåg att smörja in mig varje dag och sånt som ska lindra. Men ja, det enda som lindras är väl kliandet, ränderna kommer väl ändå. Hormoner var det här! Hur som helst, det är banne mig inte alla som har flames! 

Planering

I sommar kommer jag och en god vän till mig, Lina, få sköta om en butik. Tvålbutiken jag tidigare skrivit om. Vi kommer få sköta allt. Vi har idéer, planer och funderingar kring hur vi ska sköta detta. Så idag blir det att skriva planering och prata med ägaren. Jag vill få planering klar innan lilltjejen kommer så att jag kan fokusera på henne när hon kommit och inte behöva dela upp den första tiden med jobb. Eftersom jag kommer börja jobba vid midsommar vill jag ha mina tre månader ostört med min lilla tjej.

Jag och Johan har kommit överens om att han får ta sommaren som pappaledighet då han slipper ta ett studieuppehåll och så får jag jobba. Som tur är ligger butiken bara en kvarts promenad hemifrån, så det blir ingen jättegrej för Johan att ta sig dit och hälsa på med vår lilltös om dagarna. Det kommer vara så sjukt jobbigt att börja jobba redan efter tre månader, men jag trivs med jobbet. Det är nära hemma, jag kommer inte behöva jobba 100%, jag kommer ha så gott som fasta tider, jag kommer få jobba med en vän som är sjukt kreativ som jag kan både tjura ihop med, ha dökul tillsammans med som också har samma arbetsmoral som jag, jag kommer kunna ha med Elsa på jobbet, ja listan för positiva faktorer kan göras lång. Och hur kul kommer det inte vara att pyssla runt och göra egen tvål?

Lantluft

Det känns inte lockande att sätta sig på en färja till Gotland just nu med foglossning, ont i ryggen och sammandragningar, men jag saknar mina fina vänner där och självklart den helt underbara ludna killen Baldur. När vår lilla tjej kommit ut och vi har installerat oss i "det nya livet" med henne vill jag åka dit. Självklart med henne! 

Jag är så glad att lilltjejen kommer ha nära till lantlivet under sin uppväxt. Dels gården på Gotland, dels hos Johans föräldrar som också har hästar, katter och hundar, och också min fars sommarstuga som ligger mitt i skogen, nära en kohage och nära en sjö. Åh vad jag längtar efter att få visa henne världens fina ställen. 

Ärlighet och rädsla

Jag pratar inte överdrivet mycket om det, de nära och kära vet om det, min fobi som jag haft sedan 11 års ålder. Emetofobi -rädsla för att kräkas. Jag har inte kräkts en enda gång sedan jag var 6 år och kommer självfallet inte ihåg precis hur det var. Tack och lov för att jag inte behövt må illa något särskilt under graviditeten. Att kräkas är något som satt skräck i mig under många år. Varför jag just blev rädd vid 11 års ålder handlar förmodligen om att jag kom i puberteten då och att ett flertal "vänner" började frysa ut mig i skolan. Det hände mycket på en gång och då var det lättast att ta ut oron och obehaget över något annat. För mig blev det kräkning.

I början var denna rädsla såpass stark att jag flera gånger om dagen fick ordentliga panikattacker och bar alltid på en massor av ångest. Jag gick inte ut genom ytterdörren och slutade att äta och att dricka i rädsla för att det skulle komma upp igen. Alltför länge vägde jag 42 kg på mina 167 cm. Jag hade en ätstörning, men inte i den formen att jag var rädd att gå upp i vikt -det handlade inte alls om det någon gång, som många ändå ville tro. Under ett halv år var mamma sjukskriven för att kunna vara med mig konstant, i skolan och hemma. Jag gick i skolan ungefär 50% under sexan och började på BUP. Gick i KBT två gånger i veckan.

I högstadiet blev jag mer "mörk". Jag gick fortfarande omkring med daglig ångest, hade panikattacker till och från och var inte pigg på livet. Fortfarande kontakt med BUP. Efter nian hade jag ett år off innan jag började gymnasiet.

Under gymnasiet blev livet lite lättare, eller ja, ångesten i alla fall. Jag hamnade i en väldigt fin klass. Jag växte enormt. Från att ha varit väldigt tystlåten och rädd för att säga fel började jag prata inför klassen, räcka upp handen frivilligt, osv. Det fanns dock tider då jag mådde mindre bra, men återhämtade mig snabbare. 

Idag mår jag bra. Jag är inte nedstämd överhuvudtaget (inte mer än någon annan, självklart har vi alla upp och ner dagar), men jag kämpar fortfarande med min fobi. Jag har en terapeut som jag träffar till och från. Ibland har vi tät kontakt, ibland kan det gå månader mellan besöken. Min terapeut är fantastisk! Efter graviditeten har vi bestämt att köra igång med KBT så det skriker om det. Jag har alltså som mål att frammana en kräkning. Detta är helt stört jobbigt att tänka på, men jag får inte panik av tanken som jag hade fått för några år sedan. Jag vill verkligen satsa allt på att bli helt "frisk", framförallt för mitt barns skull och jag tänker pusha mig själv mycket. Som tur är har jag ett fint stöd i både Johan och mamma som hjälper mig otroligt mycket.

HUR SOM HELST. Det blev ett ganska långt inlägg men jag skulle kunna skriva så mycket mer. Det jag egentligen ville komma till är nervositeten inför förlossningen. Det händer att mammor kräks under förlossningen, något som har rotat sig fast i huvudet på mig. Jag börjar allt mer spänna mig inför det faktum att förlossningen närmar sig och jag har ingen kontroll över det förloppet. Jag skulle förmodligen inte kunna bry mig mindre om jag faktiskt skulle kräkas under förlossningen, mina tankar skulle vara på annat. Men det minskar inte det faktum att det skrämmer skiten ur mig nu. Jag har pratat lite med barnmorskan om det här och har fått en remiss till "aurora-kliniken" som har expertis inom förlossningsrädsla. Det kan säkert vara jättebra att få den kontakten och det stödet, samtidigt som jag tänker "jag är ju för tusan inte rädd att föda, jag är rädd för att kräkas!" Hjärnan låser sig lite på mig. Jag kommer till ett stopp och oron sprider sig i kroppen. Vill nästan börja gråta. Men jag försöker, och jag försöker så jävla hårt, att tänka på att jag och min bebis tillsammans ska klara av förlossningen fint. Det blir vi mot världen. Jag älskar det där lilla knyttet i magen och vi ska klara av det här. Jag ska klara av det här för hennes skull. En förlossning kommer vara värt det i slutänden, för hon kommer vara mer värd än allt annat i denna värld. När hon kommer ut, då kommer jag ha världens finaste familj.

Hej då socker

Jag har bestämt mig för att minska på sockerintaget. Det har gått bra so far, men jag kände att jag behövde något gott till min yoghurt och jag är så trött på all müsli med antingen jättemycket nötter eller jättemycket bär i. Det kan förvisso vara jättegott ibland, men det är inte det jag alltid är sugen på. Så jag kikade runt efter nåt recept på internet, fann ett par stycken som kunde vara något, men som inte riktigt föll mig i smaken ändå. Så jag bestämde mig för att göra min egna müsli på saker jag hade hemma. 

Ingredienser:

2 dl vatten

½ dl honung

5 ½ dl havregryn

1 ½ dl mandelmjöl

½ dl sesamfrön

1 dl cashewnötter

1 dl kokos

1 msk kanel

1 msk sukrin

Värm upp ugnen till 200 grader. Koka upp vattnet och honungen i kastrull (behöver inte koka, men så att det blandar sig väl). Hacka cashewnötterna. Blanda i alla ingredienser i honungsvattnet. Blanda noga. Sprid ut blandningen på en plåt, ställ i ugnen ca 20-30 min. Kom ihåg att då och då gå och röra om i müslin under tiden den står i ugnen så den rostas jämnt. 

Sömnlöst

Foglossningen satte igång ordentligt i natt. Det var nära på att jag uppgivet skulle börja grina. I förrgår kväll fick jag dock några timmar utan något som helst tecken på foglossning, jag har levt på de timmarna både igår och idag. Jag kunde utan problem resa mig ur soffan, tog gladeligen ut Elsa på kvällspromenaden, hämtade vattenglas och annat härligt vardagligt. Så fort jag steg upp från soffan pep jag "Johan, Johan, kolla! Jag kan! Titta Johan!"

Men oavsett foglossning eller inte orkar jag inte med att inte göra någonting under en hel dag. Jag blir så rastlös av att bara sitta still. Att se på film en hel dag funkar inte. Kanske en film! Men inte hela dagen. Så jag får väl skylla mig själv lite att jag får ont när jag utsätter kroppen för påfrestningar. Igår städade jag köket och bakade bröd på dinkelmjöl, jag märker direkt att jag känner av ryggen och höfterna när jag står upp för länge, men brödet blev ju gott i alla fall. Så det var värt det.

Hoppla

Fästmannen kom hem med ett nytatuerat lår. Snacka om att jag blir avundsjuk! Själv spexade jag till min dag med att låna en krycka från min mormor eftersom min högra höft håller på att ha ihjäl mig. 

Tiden har börjat gå allt mer långsamt. Jag orkar inte göra mycket om dagarna och får svårt att komma på något som jag kan fördriva tiden med. Inspirationen är lika med noll. 

Lördag

Den lilla damen styr och ställer, just nu vid revbenen. Det är en väldigt märklig känsla, det gör inte direkt ont, men det är inte heller behagligt.

Jag frågade Johan om han inte kunde tänka sig slita loss mitt högra ben eftersom jag har sån jäkla foglossning i högra höften, detta utan framsteg. Han ville inte hjälpa till att slita loss benet. Han är dock jävligt fin ändå min Johan. Imorgon ska han pryda sitt ena lår med Darth Vader. Det blir spännande! Längtar till jag får tatueras nästa gång. Det har dock inte känts optimalt att tatueras under graviditeten, jag väntar till en stund efteråt. Kroppen är redan ur gängorna känns det som.

Foglossning och barnmorskebesök

Idag har foglossningen inte varit nådig. Jag vill sätta mig uppgivet ner i ett hörn och grina. Jag klarar knappt av att gå idag. På morgonen kändes allt bra, men så fort jag gick utanför dörren satte foglossningen igång. Det blir inte bättre av att det är halt ute heller så att jag måste passa mig för var jag går. Johan, räddaren i nöden, har köpt broddar åt mig att fästa på skorna. Mer tantpoäng åt mig!

Besöket hos barnmorskan idag gick fint. Mitt järnvärde har äntligen börjat höjas och jag är i princip tillbaka på värdet jag hade när jag började. Även om det fortfarande är för lågt så känns det positivt att se nåt resultat. Jag klarar (ta i trä) av Niferex utan att bli helt koko i kistan. Äter nu 100mg varje dag. Blodsockret och blodtrycket såg också bra ut. Vår barnmorska försökte även att känna hur bebis låg, om hon fixerat sig, men det var tydligen svårt att avgöra. Bebis låg långt ner, men barnmorskan var osäker på om det var med rumpan eller huvudet, så nästa besök ska förmodligen ett ultraljud göras för att kontrollera detta. Bebis hjärtslag lät fina och magen hade växt bra. Min lilla snuffla.

Jag är helt nöjd med besöket om det inte vore för att jag gått upp massor i vikt. Nej, det är inget konstigt att man går upp i vikt under en graviditet, det förstår nog alla. Men det är sjukt jobbigt att se siffrorna stiga. Känner mig dum i huvudet som tänker/känner så, men all denna vikthysteri biter sig fast i huvudet på en, vare sig man vill eller inte.

Mage v 32

Nu ser magen knölig ut. Antagligen för att livmodern har växt allt högre upp. 

Idag går vi in i v 32, nu är bebis mellan ca 42-44cm långt och väger omkring 1,5-2kg! Alla barnets sinnen ska fungera och det är i princip bara lungorna som ska utvecklas lite mer och barnet ska skaffa sig lite mer underhudsfett. Fantastiskt att bebis är i stort sett klar nu. Älskade unge! 

Jag tror inte denna lilla brud har fixerat sig ännu, men imorn ska vi till barnmorskan, så då får vi se om lillfisen gjort det eller inte. 

Foglossningen idag är inte att leka med. Den gör så förbannat ont. Jag hade jättesvårt att ta mig ur sängen imorse och jag rör mig som en stelopererad. Värken strålar liksom från höften och ner en bit i benet. Idag kan jag glömma att komma ut på en promenad, vilket gör mig ledsen och frustrerad. Det är verkligen psykiskt nedbrytande att bara sitta inne. Jag hoppas innerligt att foglossningen uppför sig bättre imorgon.

Händelserikt

Igår var vi iväg på en föreläsning angående förlossning. Allt som allt tyckte jag föreläsningen var bra, tog upp en del grejer man inte alltid tänkt på, även de grejer man tänkt på. Men som ett exempel kan olika barnmorskor ha olika uppgifter och därför kan det ibland bli så att den första barnmorskan kallar in på en ytterligare barnmorska utan att man behöver oroa sig att barnet inte skulle må bra. Det kan bara handla om en ren rutin grej. Så bara för att det kommer in fler i rummet behöver man inte oroa sig. Det var skönt att höra. Man tror ju lätt att det handlar om att nåt har gått fel när ytterligare personal kommer in i rummet.

Jag träffade även en blivande mamma jag haft ganska mycket kontakt med på nätet över en fika igår. Hur trevligt som helst! Skönt att ha någon att prata av sig med som befinner sig i exakt samma sits. Våra beräknade födslar skiljer bara med ca en vecka. Vi bestämde att vi definitivt ska ses igen.

Sen när jag kom hem fick jag en fantastisk nyhet! Min syster ska få barn i juli! Jag började självklart gråta av lycka. Så fantastiskt. Önskar bara att vi bodde på samma ort. Hur som helst, det är så oerhört kul att våra barn kommer vara födda samma år. Jag har själv en kusin som är lika gammal som jag själv, även om vi bor 35mil ifrån varandra har hon alltid betytt jättemycket för mig. Det är verkligen underbart att ha en släkting i samma ålder som en själv.

Ja jisses, igår var en händelserik dag minst sagt, men en väldigt bra dag.

Tvättdags!

Okej, jag kunde inte hålla mig längre. Slängde i barnkläder i tvättmaskinen. Står med fuktiga ögon när jag hänger upp de små, små strumporna på tork. Får man verkligen ha så små fötter?

Körde först ett vanligt tvättprogram 40 grader med skonas oparfymerade tvättmedel. Sedan tog jag och körde samma kläder igen på 40 grader utan tvättmedel. Mycket av kläderna är redan använda (de man fått, köpt begagnat, osv), men det känns bäst att bara tvätta allt ändå och självklart har vi en hel del nya kläder också och de vill jag verkligen tvätta. Imorgon blir det ett lass med vittvätt, nu har tvättstället inte mer plats att torka kläder på.

Borzoi

Jag ritade en Borzoihund i förrgår till barnrummet. Har tänkt att sammanställa en tavelvägg över skötbordet med snälla djur som ska vaka över barnrummet. Alla barn bör ha några skyddsdjur omkring sig. Så vi får se vad det blir för djur härnäst. Som ni kanske förstår har tavelram-letandet satt igång. Hittade några stycken igår på en secondhand som fick följa med hem, men jakten fortsätter!

Ugglemobilen

Nu fick jag tummen ur och tog kort på mobilen!

Har beställt en "arm" att hänga mobilen i, men nu fick Johan agera "mobilarm". 

Förövrigt känner jag verkligen att livmodern växer allt högre upp. Ibland när jag ska ta djupare andetag blir det som jag tappar andan. Det blir lite den där känslan när man grinar och kippar efter luft och måste dra efter andan flera gånger. Har även blivit mer "sur" i magen. Känner inte för att äta feta saker, jag vill ha typ... fisk och potatis. Så när Johan idag frågade vad vi skulle äta ikväll, han ville fira att han klarat sin tenta, mumlade jag fiskbullar. Inget annat kändes direkt lockande. Så fiskbullar och potatis står på mitt schema ikväll! Mer fredagsmys än så kan det väl inte bli? Och banne mig vad gott det vore med riven morot... Det blir nog till att riva en morot också! Johan lyxar till det med sushi han, men jag har aldrig varit en sushimänniska så den får han ha ifred.

Telefonkö

Vid lunch ringde Johan försäkringskassan. Då fick vi inte ens plats i kön.
Jag försökte några minuter senare. Det fanns inte plats då heller.
Försökte en tredje gång efter några timmar. Ingen plats att ens hamna i kö då heller.
Vid 17-tiden försökte jag igen.
"Du har nu plats 274 i kön."
Började känna hur hopplösheten spred sig i kroppen efter 40 minuter.
Efter ungefär en timmes väntande tog mitt samtal med försäkringskassan 5 minuter. Nu har jag i alla fall fixat föräldrapenningspapper. Puh.

Skötbord

I helgen var jag, Johan och min kära mor på en loppisrunda. Jag föll för ett skötbord vi hittade. Igår åkte jag och mamma och köpte det. Var bara tvungen att ha det. Visst, det var lite kantstött här och var, men inget som inte går att fixa! På med ful-byxorna, hämta slipmaskinen, fram med penseln och börja måla. Byrån kommer få förbli vit. Gött att kunna fälla upp och ner själva skötbordet och kunna använda skötbordet som en byrå. 

Självklart vart jag ivrig och bara tvungen att stoppa ner blöjorna i en låda, sorterade blöjstorlekarna och radade upp dem fint i lådan. Jag kommer behöva ta ur blöjorna igen när jag ska måla byrån, men jaja, tålamod är som sagt inte min starka sida. Jag kom i alla fall ihåg att torka ur lådan innan jag stoppade i blöjorna! Blev nästan lite imponerad av mig själv där.

Ja just det! Ugglemobilen jag höll på med är klar nu, blev faktiskt ganska nöjd. Har inte fått tummen ur och fotat den än, men bilder kommer så snart jag fått ur tummen. Tills dess får ni avnjuta bilder på skötbordet.

V 31 Magbilder

Bulan växer. Det är helt otroligt att det bara är 9 veckor kvar nu till beräknat förlossningsdatum!

Igår var en rätt jobbig dag och jag kände mig bara låg hela tiden. Jag var lättirriterad på allt och tyckte inget var direkt motiverande eller roligt. Kände mig bara stor, klumpig och lite vemodig. Så jag isolerade mig lite från allt runt omkring. Senare under kvällen släppte jag in Johan i min personliga bubbla igen. 

Mycket av min tankeverksamhet går åt förlossningen nu. Hur vill jag att den ska se ut? Hur kommer den se ut? Kommer jag klara av det? Jag försöker ställa mig positiv till förlossningen, men ibland halkar jag lite och tvivlar på mig själv. Jag försöker fokusera på att kroppen faktiskt är byggd för att klara av en förlossning, att det inte är något att vara rädd för. Jag ska försöka låta kroppen sköta det mesta av arbetet och inte försöka kontrollera förloppet med huvudet utan bara vara här och nu och inte ställa någon press på mig själv.

Igårkväll var magen helt sned. Lilla I bökade runt där inne och tryckte upp ena sidan av magen. Åh, vad jag längtar efter att få träffa vår lilla tjej.

Elsahunden

Ytterligare en dag som jag klarat av att ta en lite längre promenad med Elsa. Idag blev det en promenad på 50 min. Jag är så otroligt glad över att jag har min Elsa. Jag hade nog annars haft jättesvårt för att motivera mig till att ta promenader under graviditeten om det inte vore för henne. 

Jisses, vecka 31 nu. 9 (?!) veckor kvar nu till BF. Hur otroligt och underbart som helst!

Klumpighet

Pang! Och ipaden åkte i backen. Precis som strax innan jag ska ha mens, då jag inte kan hålla i saker utan att tappa dem, gå förbi saker utan att välta dem, osv. Samma fumlighet har infunnit sig den senaste tiden av graviditeten.

Ugglor och sammandragningar

Repade upp mitt moln och virkade om det. Det blev även några ugglor. Ska virka några bollar och sedan fixa till så det blir någon form av en bebismobil. Hoppas på att den kan se skaplig ut tillslut. :) 

Kom ut på en timmes promenad i skogen idag. Gick väl ca 3km, så det var inget tempo att skryta om, men jag fick lite luft på näsan i alla fall. Sammandragningarna har varit det jobbigaste idag, magen blir stenhård och det går knappt att röra sig, men de gör i alla fall inte ont -de är bara jobbiga och det drar som tusan i magen. 

Score!

Tog mig ut på en promenad på 40min ikväll utan några större bekymmer. Bad Johan dra åt bäckenbältet ordentligt, sen kopplade jag Elsa och gick hemifrån i 40min. Det går inte särskilt snabbt, men det går framåt. Det är så skönt att komma ut lite mer, det är banne mig psykisktnedbrytande att bara sitta inne och inte kunna röra sig. Tidigare var jag ute med Elsa omkring två timmar om dagen i snitt, så att sitta inne och bara komma ut på 20minuters promenader och sedan ha fruktansvärd foglossning är en stor omväxling. Hur som helst, jag är glad för att jag kunde komma ut en längre vända idag i alla fall. Foglossning är banne mig inte något att hänga i granen.

Mobil

Jag sa åt Johan att gå iväg på en spelning ikväll, bara för att jag är otymplig och inte orkar gå vill jag inte att han bara ska sitta hemma med mig och uggla varje kväll. Det gör han tillräckligt ofta ändå. Jag plockade fram en virknål och garn och petade ihop något som ska vara ett moln till en bebismobil medan jag såg på tv med en bit (stor bit) kladdkaka framför mig. Jag har haft en hund och en katt hos mig i soffan hela kvällen, så min kväll har inte varit fy skam. 

Jag drömde inatt att jag hade sån foglossning i ljumsken som strålade ner mot benet, att jag bad Johan hugga av mitt ben. Efter jag övertygat honom med många bra argument högg han gråtandes och motvilligt av det. Gissa var min foglossning sitter dagen i ära? Just precis, ljumsken och höften. Det har blivit värre i ljumskarna och höfterna men något bättre i ryggen. Kan dock inte säga att det ena är bättre än det andra. Det enda som skiljer sig är väl att jag går lite mer som elefantmannen när jag har ont i höfterna och ljumskarna och lite mer som ringaren i Notredam när jag har ont i ryggen. 

Uppföljning av bebismobilen kommer. Några ugglor ska virkas och molnet justeras innan den är klar. Sen får i se om den duger att användas.

Back in the days

Jag och min far.

Jag är yngst i syskonskaran, en sladdis. Trots att det skiljer 7, 10 och 13 år mellan mig och mina syskon och att de är mina halvsyskon har jag alltid varit glad att jag haft dem.

Jag undrar vem vår lilla tjej kommer bli lik. Många påstår ju att bebisar mest liknar sina fäder i början av livet. Jag hade ju t ex min fars hårfäste tills jag blev ett par månader, haha! Tur att det växte framåt. Nu för tiden får jag dock höra hur lik jag är min mor väldigt ofta, samtidigt som jag får höra att jag är lik min syster som är från min fars sida. 

Och humöret

Idag är jag mest trött. Har blivit sjukt ljudkänslig under graviditeten och känner mig som en tyrann när jag kör ut Johan i ett annat rum med stängd dörr när han ska spela ukulele. Jag morrar på katten när han bestämmer sig för att sitta och slicka sig ren i evigheter med ett outhärdligt smaskljud. Det minsta lilla ljud som på nåt sätt tränger sig in och stör är outhärdligt. Det gör så skinnet känns för litet, det kryper i kroppen och jag blir vansinnig. Det gör nästan fysiskt ont! Jag skulle nästan kunna klappa till någon känns det som. Känner mig så hemskt elak, självklart ska katten få slicka sig och Johan låta, osv -det gör vi ju alla.

Jag har väl alltid varit ljudkänslig, men det här är något av det övernaturliga laget. Så om någon skulle få för sig att äta knäckebröd i samma rum som mig får denne göra det på egen risk

Magen 29+1

Hormonranden blir allt mer framträdande medan naveln försvinner. Tycker magen ser enorm ut när man står lite halvt på sidan. Men större ska den bli!

Var hos barnmorskan i måndags, trots att jag äter Niferex 100mg för mitt låga järnvärde har värdet sjunkit ytterligare. Lilltjejen tar det hon behöver! Vilket är bra, men jag får höja dosen från en tablett varannan dag till en tablett varje dag. Hoppas så att magen inte flippar ur så som magar gärna vill göra vid järntillskott, än så länge har den ju skött sig okej -ta i trä. 

Är inne i vecka 30 nu. 75 dagar kvar till BF. Jisses! Helt underbart. :)

Hej 2014!

Vi blev sju personer igår och två hundar. Helt lagom känner jag. En mysig nyårsafton med de allra närmsta. Lite tacomiddag, musik, prat, skratt, spel och sådant som hör till. Elsa-tjejen är livrädd för smällar, men klarade av kvällen ganska bra förutom vid tolvslaget då hon låg under en bänk i badrummet. Det enda man såg var två buskiga ögonbryn och två stora ögon som tittade fram under bänken, men annars var hon med oss hela tiden.