Jag pratar inte överdrivet mycket om det, de nära och kära vet om det, min fobi som jag haft sedan 11 års ålder. Emetofobi -rädsla för att kräkas. Jag har inte kräkts en enda gång sedan jag var 6 år och kommer självfallet inte ihåg precis hur det var. Tack och lov för att jag inte behövt må illa något särskilt under graviditeten. Att kräkas är något som satt skräck i mig under många år. Varför jag just blev rädd vid 11 års ålder handlar förmodligen om att jag kom i puberteten då och att ett flertal "vänner" började frysa ut mig i skolan. Det hände mycket på en gång och då var det lättast att ta ut oron och obehaget över något annat. För mig blev det kräkning.
I början var denna rädsla såpass stark att jag flera gånger om dagen fick ordentliga panikattacker och bar alltid på en massor av ångest. Jag gick inte ut genom ytterdörren och slutade att äta och att dricka i rädsla för att det skulle komma upp igen. Alltför länge vägde jag 42 kg på mina 167 cm. Jag hade en ätstörning, men inte i den formen att jag var rädd att gå upp i vikt -det handlade inte alls om det någon gång, som många ändå ville tro. Under ett halv år var mamma sjukskriven för att kunna vara med mig konstant, i skolan och hemma. Jag gick i skolan ungefär 50% under sexan och började på BUP. Gick i KBT två gånger i veckan.
I högstadiet blev jag mer "mörk". Jag gick fortfarande omkring med daglig ångest, hade panikattacker till och från och var inte pigg på livet. Fortfarande kontakt med BUP. Efter nian hade jag ett år off innan jag började gymnasiet.
Under gymnasiet blev livet lite lättare, eller ja, ångesten i alla fall. Jag hamnade i en väldigt fin klass. Jag växte enormt. Från att ha varit väldigt tystlåten och rädd för att säga fel började jag prata inför klassen, räcka upp handen frivilligt, osv. Det fanns dock tider då jag mådde mindre bra, men återhämtade mig snabbare.
Idag mår jag bra. Jag är inte nedstämd överhuvudtaget (inte mer än någon annan, självklart har vi alla upp och ner dagar), men jag kämpar fortfarande med min fobi. Jag har en terapeut som jag träffar till och från. Ibland har vi tät kontakt, ibland kan det gå månader mellan besöken. Min terapeut är fantastisk! Efter graviditeten har vi bestämt att köra igång med KBT så det skriker om det. Jag har alltså som mål att frammana en kräkning. Detta är helt stört jobbigt att tänka på, men jag får inte panik av tanken som jag hade fått för några år sedan. Jag vill verkligen satsa allt på att bli helt "frisk", framförallt för mitt barns skull och jag tänker pusha mig själv mycket. Som tur är har jag ett fint stöd i både Johan och mamma som hjälper mig otroligt mycket.
HUR SOM HELST. Det blev ett ganska långt inlägg men jag skulle kunna skriva så mycket mer. Det jag egentligen ville komma till är nervositeten inför förlossningen. Det händer att mammor kräks under förlossningen, något som har rotat sig fast i huvudet på mig. Jag börjar allt mer spänna mig inför det faktum att förlossningen närmar sig och jag har ingen kontroll över det förloppet. Jag skulle förmodligen inte kunna bry mig mindre om jag faktiskt skulle kräkas under förlossningen, mina tankar skulle vara på annat. Men det minskar inte det faktum att det skrämmer skiten ur mig nu. Jag har pratat lite med barnmorskan om det här och har fått en remiss till "aurora-kliniken" som har expertis inom förlossningsrädsla. Det kan säkert vara jättebra att få den kontakten och det stödet, samtidigt som jag tänker "jag är ju för tusan inte rädd att föda, jag är rädd för att kräkas!" Hjärnan låser sig lite på mig. Jag kommer till ett stopp och oron sprider sig i kroppen. Vill nästan börja gråta. Men jag försöker, och jag försöker så jävla hårt, att tänka på att jag och min bebis tillsammans ska klara av förlossningen fint. Det blir vi mot världen. Jag älskar det där lilla knyttet i magen och vi ska klara av det här. Jag ska klara av det här för hennes skull. En förlossning kommer vara värt det i slutänden, för hon kommer vara mer värd än allt annat i denna värld. När hon kommer ut, då kommer jag ha världens finaste familj.
Kommer ihåg din kräkfobi :/ Tycker du har en bra inställning till det hela och du kommer klara det galant! Fokusera på din dotter! Under förlossningen föreställ dig att din dotter och att du snart får träffa henne! Under kejsarsnittet var jag sjuknervös och rädd för att inte kunna känna mina ben och för långa nålen i ryggen. Men jag fokuserade bara på va fan jag ska få min son!!! Skulle gå genom eld för honom så va fan är en nål i ryggen då?! Sätt det i perspektiv! Nu vet jag att de inte är lätt för de är verkligen en fobi, men kräkas är inte farligt de skadar inte dig eller din dotter. Du ska få träffa din dotter och de är det viktigare! KRAM
SvaraRaderaÅ vad jag känner för dig här. Jag har lidit utav emetofobi sedan årskurs 4 på mellanstadiet då jag åkte på världens värsta vinterkräksjuka. Hade det rent förjävligt emellanåt under skolgången pga detta, hade svårt att äta pga rädsla att det skulle komma upp igen, hade svårt att gå in där det luktade mat av rädsla för att upptäcka att lukten skulle få mig illamående och bevisa att jag blivit magsjuk, blev livrädd för att vistas bland folk pga risken att bli smittad av magsjuka och började tvätta mig alldeles för ofta. Livet kretsade länge för mig kring rädslan för att bli magsjuk eller kräkas, det gick så långt att jag tänkte att om jag skulle börja må illa så vill jag dö. Hellre dö än kräkas. Och jag tänkte uppgivet att jag aldrig skulle få barn för jag skulle aldrig i livet kunna utsätta mig för risken att bli kräksjuk av graviditeten. Dock gick den här fobin över för mig, mer eller mindre. Det hände nåt när jag träffade Albert, slutade gymnasiet och flyttade hemifrån. Kan tillägga att jag aldrig efter den där vinterkräksjukan i fyran blev magsjuk, jag har kräkts en gång sedan dess, och det var när albert och jag var nykära och jag nog hade ätit nåt konstigt. Det hjälpte att märka att jag klarade det, och att jag överlevde. Det hjälpte också att Albert tyckte jag var gullig som blev så ynklig av att behöva kräkas, nåt som han gjorde titt som tätt pga alkohol i för stor mängd när det var kalas. Han har till och med haft som kul med kompisarna i tonåren att dricka så mycket vatten som möjligt och se vem som kräks först.. låter ju helt och hållet vanvettigt för en med emetofobi! Hans svala inställning till att kräkas har nog hjälpt mig. Men jag är fortfarande rädd, dock inte fobirädd längre (tills illamåendet kommer nästa gång (snälla aldrig!!))
SvaraRaderaHoppas din fobi går över och försvinner för gott en vacker dag, det är verkligen ett hvete att leva med emetofobi emellanåt. Kram!