Namnnappar

Jag har suttit och beställt namnnappar till Inez som hon får ha med sig till förskolan. 

Eftersom all ordinarie personal på förskolan skulle iväg på möte idag stannar jag och Inez hemma. Frågan är bara vad tusan vi ska hitta på. Detta väder är inte något vidare inspirerande och jag känner mig lagom grötig i huvudet. Det blir väl en promenad med Elsa i alla fall när Inez har vaknat och vi käkat lunch. 

Som tur är slutar Johan redan klockan 15 idag, då kan vi ju hitta på något hela familjen. 

Leos lekland

Leos lekland blev det för vår och familjen Anshelms del idag! Och vet ni vad? Jag och Johan ska bli gudmor och gudfar till Zackarias lillebror som nu ligger i tryggt förvar i Amandas mage. Hur awesome och helt underbart är inte det?! Idag fick jag även känna en liten spark från den lille. Magiskt! Jättelustigt att känna sparkar från en annan mage än när jag själv kände sparkar från Inez. 

Badbyxa

Imorgon står det simhallen på schemat. Dags för Inez att inviga sina badbyxor. Ska bli kul att se vad hon tycker om simhallen. 

Guldklimpen

Idag tog vi vårt pick och pack och gick på barnsången efter vi fikat med min far. Det var jättelängesen vi var iväg och träffade så många barn på en och samma gång och det märktes på Inez. Hon satt i mitt knä länge innan hon kom igång. Sen kom en mamma och satte sig mellan mig o Inez när Inez var på krypäventyr. När Inez sen inte kunde se mig bröt hon ihop. Hon låg på alla fyra, som en platt groda, med pannan i golvet och storgrät. Mitt hjärta gick sönder. Hon repade sig så fort hon fick syn på mig och kom till mitt knä och började leka strax därpå igen. 

Imorgon blir nog en lugn dag för mig och den lilla damen. 

Promenad med gudmor

Jag och mina två tjejer plockade upp gudmodern och Ziggy och tog en promenad. Vi började med en fika, sen gick vi en sväng, Jennifer och jag släppte hundarna så de fick rusa av sig, vi fortsatte på vår sväng, vi begav oss mot en lekpark så Inez fick gunga, sen sa vi "puss vi ses igen". Det blev en oerhört bra eftermiddag. 

Jennifer har sedan snart 10 år tillbaka varit min bästa vän, min människa, min person. Det Jennifer och Inez har ihop är något som berör mig så jäkla djupt. Idag vaknade Inez några sekunder innan Jennifer kom över, alldeles nyvaken och sovsvullen sträckte Inez ut sina knubbiga små händer mot Jennifer och ville vakna i hennes knä. Inez satt ganska länge i Jennifers knä och bara låg mot hennes bröst, slötittade mot mig när jag kokade kaffe och hon vaknade lugnt till från förmiddagsluren. De har ett sätt med varandra som är svårt att förklara. De "connectar" verkligen. Så om jag är Jennifers människa så är Inez Jennifers mini-människa. 

Sockrock

Här om dagen rockade vi sockorna jag och Inez. 

Framtid

Nästa vecka är sista veckan för min mammaledighet. Sen börjar inskolning av Inez under två veckor. Sen ska jag jobba. Det känns helt sjukt. För ett år sedan var Inez snart en månad gammal, idag är hon 13 månader. 

Blir lite bebissjuk ibland, men innan det blir tal om ett syskon vill jag ha jobbat ett tag (helst fått en anställning om än bara 50%). Jag vill att Johan ska börja närma sig slutet av sin utbildning så att han kan vara mer pappaledig, vilket han själv vill också. Och så vill jag känna mig bekväm i min egen kropp och bygga upp lite muskler och slanka till mig en aning. Än känns kroppen inte helt redo. 

Nästa vecka blir till att njuta allt vad det går. Att ta vara på varje dag. Sen börjar en helt ny vardag. Visst, jag babblar mycket om det just nu, men det är vad som snurrar i mitt huvud just nu. De kommande månaderna. 

Ungen

Inez min finez. Att gunga är populärt, lika så att åka vagn. Hon älskar att bada och att titta på hundar då dom leker. Hon tycker om andra ungar, hon kikar in vad de håller på med och hon skrattar så hon kiknar när man busjagar henne genom lägenheten. Hon vill somna med min hand mot hennes kind, hon rycker alltid åt sig den när det är sovdags. Hon älskar mjukisdjur, att trycka dem intill ansiktet och gosa med dem och hon tycker om att öppna lådor och plocka ut innehållet. Riva sönder pappersbitar är också kul.

Det är så små saker som förgyller hennes vardag. Att hon bara finns förgyller min i varenda sekund. 

Busfrö

Inez kom på hur man klättrade upp för soffan i förrgår. Nu gör hon det HELA tiden. Upp, ner, upp, ner, upp, ner, osv. Hon tröttnar aldrig. Själv sitter jag med en klump i halsen varje gång hon kravlar upp och ytterligare en klump när hon ska ta sig ner. 

Hon har fortfarande bara tagit 2-3 steg själv i följd men har nu börjat gå när hon håller mig eller nån annan i bara en hand. Förut var hon tvungen att hålla i båda händerna. Det går sakta men framåt.  Hoppas så att hon kan gå lite själv när hon börjar dagis. Jag får lite ångest och bilder i huvudet av att hon inte blir sedd lika mycket om hon bara kryper när hon börjar dagis, även om jag vet att detta inte stämmer. Hon är duktig på att bli hörd och sedd ändå. Det är bara min nervositet och mitt lejonmammabeteende som sätter igång. 

Kontroll + Klara = sant

Kroppen, eller snarare huvudet, sa ifrån imorse. Fick en visit av ångesten. Har nog en hel del inre stress just nu, både positiv och negativ stress som trycker på. Dels hanteringen av jobbpasset jag hade sist när det gick magsjuka, dels att Inez ska börja på dagis, att jag ska börja jobba dagligen och lite andra små faktorer som spelar in. Jag har aldrig varit ett stort fan av förändringar. Kontroll och jag går hand i hand om man säger så. 

Hur som helst så mådde jag i alla fall bättre när jag fick i mig lite frukost. Fick tummen ur när Inez somnade att städa toaletten sådär överdrivet ordentligt, i stil med att gno tandborste i små skrymslen.

När damen vaknar sen blir det en promenad i solen, sen ska vi träffa gudmodern. Dagen har mycket bra potential även om den inte började på topp.  

Tiden och vardagen

Snart kommer vardagen se helt annorlunda ut. Snart kommer jobb bli en del av det dagliga livet. Snart kommer hämta och lämna på dagis bli en del av det dagliga livet. Vemodigt och spännande. 

Tiden rinner iväg. Den rinner iväg alldeles för snabbt. Puh...

Oh fuck.

Jaha. Var inbokad på jobb idag. Kom dit. Det hade gått magsjuka under veckan och en boende låg däckad inne på sitt rum idag. Visserligen hade hen inte spytt, det hade kommit åt andra hållet under natten så att säga. Ingenting hände under tiden jag var där (15-21.30) och det hade heller inte inte hänt under dagen, utan på natten. Hur som helst, munskydd på, handskar på, handsprit i högsta hugg och några djupa andetag innan jag gick in dit. 

Jag har väl tvättat händerna sisådär en 50 gånger under arbetspasset och när jag kom hem. Kläderna åkte i tvätten och jag ställde mig i duschen så snabbt jag bara kunde. 

Men jag vill trots allt ge mig själv en stor eloge för att jag 1. Inte vände på klacken när jag kom till jobbet och fick reda på läget 2. Faktiskt tog mig in hos den sjuke och inte undvek allt som hade med denne att göra 3. Jag har hållt mig samman under hela kvällen och inte låtit oron och ångesten ta över mig. 

Nu ska jag sova. Jag håller mina tummar och tår för kung och fosterland att jag klarar mig från smitta. Trots att jag hållt mig lugn finns ändå en oro någonstans där inne som jag vet att jag lätt skulle kunna väcka till att bli ett monster. KBT-deluxe skulle jag väl kunna stämpla denna dag som. Under mina 11 år med denna fobi har jag aldrig gjort en sån här stor grej. Heja mig. 

Upp till kamp

Den 30 mars börjar Inez på förskola. Från och med den 30 mars kommer jag vara på spänn, barn är giftiga små varelser, barn får magsjuka och kräks ibland. Varningsklockorna ringer och jag måste ta tag i min KBT på riktigt nu. 

Jag har kommit långt med min kräkfobi, men det finns en hel del rester kvar. Om det inte funnits tillräckligt med motivation att ta itu med resterna innan så finns det det nu. Jag vill absolut inte lägga över min fobi på Inez. Jag vill inte bli ett farthinder eller en bromskloss i hennes liv. Jag vill inte lära henne att vara rädd för "skit saker". 

Under nästa vecka tar jag och hör av mig till min terapeut, punkt slut. Upp till kamp!

Sömnen, barnet och grisen

Sov unge. Sov och bli frisk. Sömn är den bästa medicinen. Så sov! 

Hosta

Den jäkla hostan Inez har nu är ta mig tusan inte rolig. Hon sover oroligt, hon är grinig, hon blir akut jätteledsen till och från, hon är hela tiden trött för att hon inte får sova ordentligt och ja, hon hostar hela tiden. 

Vi har höjt huvudändan av hennes säng, vi ger koksalt i näsan på henne för att luckra upp slem och snor innan hon ska sova, vi försöker ge henne så mycket vatten som möjligt och hoppas på att tiden bara går så fort som möjligt. Jag ringde till BVC igår för att höra om det finns något mer man kan göra, men det var som jag trodde, det är bara att vänta ut tiden och höra av sig om Inez skulle få feber. 

Jag tycker så synd om lilla Nisse, hon är mörk under ögonen och söker närhet hela tiden. Johan och jag blir väl inte heller så roliga när vi inte får sova ordentligt. Det gäller att bunkra upp med kaffe under dagen och ta flera duschar när man behöver vakna till. 

Jag tänkte ändå att jag och Inez ska ta oss ut idag och träffa Melvin, Melissa och George en sväng och busa lite i skogen. Inez blir så grymt rastlös om vi bara är hemma en hel dag och eftersom hon inte har feber tänker jag att lite luft och solsken inte kan skada. Sen behöver man ju självklart inte ta ut på krafterna fullständigt utan försöka hålla ett lugnt tempo under dagen. 

Gå-skor

Får man sina allra första gå-skor så ska dom minsann vara oerhört snygga!

Barnvagnsmarsch

Igår, internationella kvinnodagen i ära, gick vi barnvagnsmarschen mot mödradödlighet. För att läsa mer om vad demonstrationen innebär läs gärna på HÄR. I 9 fall av 10 skulle mödradödligheten kunna stoppas!

Vi gick sedan iväg och hälsade på gudmor Jennifer som satt för tjejjourens informationsbord på en galleria i stan. 

Idag tog vi med Melissa som var barnfri och tog en fika med Kia och hennes Edvard. 

Till sist avslutades dagen med att både jag och Melissa var barnfria, tog en hundpromenad och mötte upp Jojjan och satt och babblade iväg tiden hemma hos Melissa. 

Vi har haft bra dagar med andra ord!

Inez och Elsa

Jag fick en jättehärlig kommentar från en Caroline för några dagar sedan som jag tyckte innehöll en bra fråga angående Elsas reaktion på när Inez blev en i familjen. Självaste frågan löd:

Har en liten undran, hur gick det med hunden och bebisen i början? Hur förberedde ni vovven på att det skulle komma en liten bebis och hur betedde hunden sig? Jag och sambon försöker själv bli gravida och har en liten chihuahuablandning. Hon är snällaste hunden ever och jag tror absolut inte att hon skulle skada bebisen, men hon kanske ändå borde förberedas på något vis.. 

Svar: 

Till att börja med önskar jag er all lycka med graviditetsförsöken. 

Elsa är en blandras (en riktig rondellhund) med raserna dvärgpincher, shih tzu, cavalier king charles spaniel, tibetansk spaniel, portugisisk vattenhund och amerikansk cockerspaniel. Mycket av hennes mentalitet känns som om hon fått av pinchern, hon är ganska "på tårna" och egentligen ingen direkt barnhund. Hon är en väldigt snäll hund, men har mycket integritet, mycket energi och är en "en mans hund". Jag skaffade Elsa strax innan jag flyttade hemifrån och hon blir 5 år i år. 

Innan Inez kom tyckte Elsa att barn, särskilt de som just börjat gå och de som var livliga, var rätt otäcka var vid hon ofta började skälla på dem. Barn gjorde henne helt enkelt nervös och rädd. Hon skulle aldrig bita någon helt utan anledning, men om hon skulle känna sig oerhört trängd vet man aldrig säkert -en hund är alltid en hund. Jag hade nog inställningen under hela graviditeten att "det här ska ändå gå bra". Elsa fick också träffa några av våra kompisars barn under tiden jag var gravid, de gångerna gick det bra, hon skötte sig bra, men man märkte att hon var orolig.

Både jag och Johan var noga med att Elsa skulle få känna sig delaktig i vår utökade flock, Elsa fick alltså alltid vara med. Hon har alltid fått vara nära Inez och slicka på hennes kinder eller händer (vilket Inez aldrig haft nåt emot, hon skrattar bara åt Elsa), ligga intill Inez, vara i samma rum där vi befinner oss, ja vara med oss helt enkelt. 

Under allra första mötet Elsa hade med Inez så satt Inez i bilbarnstolen på golvet. Elsa gick fram och nosade och tittade men brydde sig faktiskt inte särskilt mycket. I början gör ju inte bebisen särskilt mycket utan ligger mest still, så det tyckte inte Elsa var läskigt alls. Eftersom Elsa var med från början med Inez så har hon ju lärt sig att Inez inte är läskig trots att Inez numera är mycket rörlig och kan ta sig från en plats till en annan själv. Det är nog annat för en hund med en viss barnrädsla att träffa barn som är mycket mer rörliga och "opålitliga" direkt än att få följa ett barns utveckling från början, då lär de ju sig känna barnet steg för steg och barnet blir inte lika läskigt när de en dag rör sig obehindrat.

Till en början vart nog Elsa ganska avundsjuk och tyvärr lite bortglömd, hon var alltid med, men vi gav henne inte så mycket uppmärksamhet. De första månaderna med en liten ny människa innehåller känslor, intryck, osv, man har helt enkelt en ny vardag att ta till sig och allt annat omkring suddas ut. När den allra första tiden gått började en slags vardagsrutin i alla fall infinna sig. Vi kom ut på lite längre promenader igen, fick in rutiner, vi tog oss lite extra tid med Elsa under tiden som Inez sov och fick nästan påminna oss själva ibland om att Elsa faktiskt fortfarande behövde oss. 

Elsa har morrat på Inez 3-4 gånger. Någon gång var när Inez kommit fram till Elsa då Elsa legat i soffhörnet och viftat med sina händer i Elsas ansikte och Elsa inte haft någonstans att ta vägen och en gång var då Inez höll på och kravla runt på golvet och tog tag i Elsas päls samtidigt som hon la över ena benet över Elsas rygg. Alla gånger Elsa morrat har varit gånger som jag tycker Elsa haft "rätt" till att morra. Elsa har aldrig visat tänderna eller "måttat" mot Inez och jag tror inte hon skulle göra något mot Inez förutom att morra. Varje gång hon har morrat har antingen jag eller Johan varit snabba på att reagera mot Elsa och visa henne på att det inte är okej att morra på Inez. Nu var det länge sedan hon morrade på Inez och Elsa har lärt sig att istället gå iväg när hon tycker Inez är jobbig. Elsa är verkligen jätteduktig på att gå iväg nu, hon tassar in i ett annat rum om Inez lever runt på golvet. 

Jag skulle aldrig lämna Inez och Elsa ensamma i ett rum och gå därifrån, jag vill alltid kunna ha koll på dem. Det är verkligen inte så att jag går omkring och är rädd för att Elsa skulle göra något mot Inez, jag litar på Elsa och hon har verkligen blivit en "mogen" hund och hon har blivit så lugn mot barn i övrigt också. Jag tror dock att det är viktigt att man kommer ihåg att en hund alltid är en hund, man kan lita på dem till 99%, men det finns fortfarande 1% som kan handla om spontana instinkter hos hunden osv. 

Idag tycker jag att Inez och Elsa har en jättefin relation. Jag har märkt att Inez verkligen inte är rädd för hundar, hon tycker det är jättespännande och roligt att träffa andra hundar. Inez har också lärt sig att inte "rycka tag" i Elsas päls -vilket jag förvånas över hur fort hon lärde sig det. Inez tycker att det är jättekul att se på när Elsa gör tricks, "snurra runt", "skall" och "sitt fint" får henne att skratta rakt ut! De har även flera gånger haft dragkamp då Inez sitter i mitt knä och håller i ett av Elsas gosedjur och Elsa drar i andra änden. Elsa blir jätteglad när hon möter Inez om de varit ifrån varandra ett tag, hon slickar på henne och sitter alltid nedanför Inez matstol när Inez äter -Inez bjussar ofta på nåt gott i form av ett smörgåsrån och dylikt. Elsa kan ofta gå förbi Inez då Inez sitter på golvet och pysslar med nåt och bara slicka henne på kinden i förbifarten eller bara lägga sig bredvid Inez på golvet och ta det lugnt.

Elsa har ju även träffat andra barn (äldre och yngre än Inez) nu när både jag och Johan träffar mer vänner med barn. Elsa är inte alls lika rädd för andra barn heller längre och det har funkat jättebra. Man får bara se till att hon inte blir trängd eller att barnet kommer alldeles för fort fram innan Elsa och barnet känner varandra.

Det viktigaste jag personligen tror är när man får tillökning i form av en människovalp i en familj när det finns en hund är att låta hunden vara delaktig. Sen känner man alltid sin hund bäst själv, så jag tror man känner av hur ens situation ser ut och hur man ska göra för att den ska bli så bra som möjligt. Om man känner sig osäker är det nog väldigt viktigt att lyssna på magkänslan och introducera hund och barn väldigt lugnt och i en takt som känns bra för en själv. 

Kalas

Kalas idag för vänner. Finfina paket och finfint folk. Inez somnade som en stock ikväll. 

Nu är jag sjukt mätt och trött. Johan är iväg och repar och jag ligger på soffan och sälar mig. Tänker inte röra en fena ikväll alltså. Möjligtvis att jag kanske kan öppna luckan på diskmaskinen när programmet gått klart så disken kan torka, men inte mer än så. Det här med barnkalas tar på krafterna. 

Aha-moment

Inez har haft kortare tålamod ett tag och varit lite gnällig. Tand nr 7 har tittat fram. Allt faller på plats och man känner sig lite korkad att man inte tänkt på att det kunde vara en bidragande faktor till humöret på donnan. 

Middagskaos

Melvins traktor tappade sin skopa, bara fram med verktygslådan och laga den. 

Idag har jag och Inez varit med Melissa och Melvin. Ätit lunch, gått promenad, busat och ungarna fick bada ihop. Sen kom George och Johan hem till Melissa o Melvin framåt kvällen och vi skulle äta middag ihop. 

Precis när jag ska ta första tuggan sätter Inez i halsen. Johan satt bredvid henne och tog upp henne, la henne på mage, nedåt i sitt knä varpå han "dunkande" henne i ryggen. Till sist kom en kaskadkräkning. Min gamla kräkfobi väcktes till liv en aning samtidigt som en lättnad spred sig i min kropp när hon kräktes. 

Chocken har lagt sig något, men känner mig fortfarande något skakig. Tack o lov för att man har en mamma som kommer och hämtar oss när det krisar. Vi åkte hem, sen somnade Inez som en stock i sin mormors knä efter en flaska välling och jag fick trycka in i huvudet att "nej det är faktiskt inte magsjuka, hon kräktes för att hon satte i halsen". Inez har faktiskt precis som vanligt efter incidenten också för att styrka det faktum att magsjuka är inte på tapeten. Men jag förvånas faktiskt hur lugn jag ändå hållt mig. Jag har inte gått i taket av oro eller känt nån särskild ångest (en aningens oro men inte alls mycket). 

Måste ge både mig själv, Johan, Melissa och George en eloge hur lugna och sansade vi var under hela situationen. 

Älskade, älskade unge. 

Mat och förkylning

Inez sover förmiddag och jag hinkar i mig ingefärste med honung. Började dagen med alvedon. Hade tänkt att mota denna förkylning. 

Sen till det här med att planera veckans mat. Eftersom jag och Johan är vegetarianer (äter dock fisk) är Inez det också. Vi vill kunna stå för den mat vi ger vårt barn. Nej, jag kan inte skryta med att säga att vi står och lagar Inez mat varje dag, att vi står med en surdeg i skafferiet på lur och enbart ger Inez egenodlade bondbönor och morötter, men jag kan säga att vi försöker så gott vi kan. Vi köper det vi kan ekologiskt och närproducerat, men om hon får i sig o-eko får vi heller inte magsår av ångest och förtvivlan. Hur som helst. Efter att Inez nu börjat mer och mer äta samma mat som vi känns det viktigare att planera. Se till att vi (läs hon) får i oss ordentligt med järn och b12 samt D-vitamin, men just idag står mitt huvud still. Vad tusan ska vi äta i veckan? Kommer knappt på vad vi brukar äta.. 

Lägger det här med att skriva matlista på hyllan några timmar och fortsätter dricka mitt te och läsa tidning. Har ni några matförslag kan ni ju höra av er! ;)

Steg

Hittills har Inez gått två steg själv. Hon blir hemskt frustrerad och vi märker att hon vill gå, men hon vågar inte riktigt släppa taget. Nu har hon i alla fall tagit två steg mellan soffan och soffbordet helt själv. Heja Inez!