Inez och Elsa

Jag fick en jättehärlig kommentar från en Caroline för några dagar sedan som jag tyckte innehöll en bra fråga angående Elsas reaktion på när Inez blev en i familjen. Självaste frågan löd:

Har en liten undran, hur gick det med hunden och bebisen i början? Hur förberedde ni vovven på att det skulle komma en liten bebis och hur betedde hunden sig? Jag och sambon försöker själv bli gravida och har en liten chihuahuablandning. Hon är snällaste hunden ever och jag tror absolut inte att hon skulle skada bebisen, men hon kanske ändå borde förberedas på något vis.. 

Svar: 

Till att börja med önskar jag er all lycka med graviditetsförsöken. 

Elsa är en blandras (en riktig rondellhund) med raserna dvärgpincher, shih tzu, cavalier king charles spaniel, tibetansk spaniel, portugisisk vattenhund och amerikansk cockerspaniel. Mycket av hennes mentalitet känns som om hon fått av pinchern, hon är ganska "på tårna" och egentligen ingen direkt barnhund. Hon är en väldigt snäll hund, men har mycket integritet, mycket energi och är en "en mans hund". Jag skaffade Elsa strax innan jag flyttade hemifrån och hon blir 5 år i år. 

Innan Inez kom tyckte Elsa att barn, särskilt de som just börjat gå och de som var livliga, var rätt otäcka var vid hon ofta började skälla på dem. Barn gjorde henne helt enkelt nervös och rädd. Hon skulle aldrig bita någon helt utan anledning, men om hon skulle känna sig oerhört trängd vet man aldrig säkert -en hund är alltid en hund. Jag hade nog inställningen under hela graviditeten att "det här ska ändå gå bra". Elsa fick också träffa några av våra kompisars barn under tiden jag var gravid, de gångerna gick det bra, hon skötte sig bra, men man märkte att hon var orolig.

Både jag och Johan var noga med att Elsa skulle få känna sig delaktig i vår utökade flock, Elsa fick alltså alltid vara med. Hon har alltid fått vara nära Inez och slicka på hennes kinder eller händer (vilket Inez aldrig haft nåt emot, hon skrattar bara åt Elsa), ligga intill Inez, vara i samma rum där vi befinner oss, ja vara med oss helt enkelt. 

Under allra första mötet Elsa hade med Inez så satt Inez i bilbarnstolen på golvet. Elsa gick fram och nosade och tittade men brydde sig faktiskt inte särskilt mycket. I början gör ju inte bebisen särskilt mycket utan ligger mest still, så det tyckte inte Elsa var läskigt alls. Eftersom Elsa var med från början med Inez så har hon ju lärt sig att Inez inte är läskig trots att Inez numera är mycket rörlig och kan ta sig från en plats till en annan själv. Det är nog annat för en hund med en viss barnrädsla att träffa barn som är mycket mer rörliga och "opålitliga" direkt än att få följa ett barns utveckling från början, då lär de ju sig känna barnet steg för steg och barnet blir inte lika läskigt när de en dag rör sig obehindrat.

Till en början vart nog Elsa ganska avundsjuk och tyvärr lite bortglömd, hon var alltid med, men vi gav henne inte så mycket uppmärksamhet. De första månaderna med en liten ny människa innehåller känslor, intryck, osv, man har helt enkelt en ny vardag att ta till sig och allt annat omkring suddas ut. När den allra första tiden gått började en slags vardagsrutin i alla fall infinna sig. Vi kom ut på lite längre promenader igen, fick in rutiner, vi tog oss lite extra tid med Elsa under tiden som Inez sov och fick nästan påminna oss själva ibland om att Elsa faktiskt fortfarande behövde oss. 

Elsa har morrat på Inez 3-4 gånger. Någon gång var när Inez kommit fram till Elsa då Elsa legat i soffhörnet och viftat med sina händer i Elsas ansikte och Elsa inte haft någonstans att ta vägen och en gång var då Inez höll på och kravla runt på golvet och tog tag i Elsas päls samtidigt som hon la över ena benet över Elsas rygg. Alla gånger Elsa morrat har varit gånger som jag tycker Elsa haft "rätt" till att morra. Elsa har aldrig visat tänderna eller "måttat" mot Inez och jag tror inte hon skulle göra något mot Inez förutom att morra. Varje gång hon har morrat har antingen jag eller Johan varit snabba på att reagera mot Elsa och visa henne på att det inte är okej att morra på Inez. Nu var det länge sedan hon morrade på Inez och Elsa har lärt sig att istället gå iväg när hon tycker Inez är jobbig. Elsa är verkligen jätteduktig på att gå iväg nu, hon tassar in i ett annat rum om Inez lever runt på golvet. 

Jag skulle aldrig lämna Inez och Elsa ensamma i ett rum och gå därifrån, jag vill alltid kunna ha koll på dem. Det är verkligen inte så att jag går omkring och är rädd för att Elsa skulle göra något mot Inez, jag litar på Elsa och hon har verkligen blivit en "mogen" hund och hon har blivit så lugn mot barn i övrigt också. Jag tror dock att det är viktigt att man kommer ihåg att en hund alltid är en hund, man kan lita på dem till 99%, men det finns fortfarande 1% som kan handla om spontana instinkter hos hunden osv. 

Idag tycker jag att Inez och Elsa har en jättefin relation. Jag har märkt att Inez verkligen inte är rädd för hundar, hon tycker det är jättespännande och roligt att träffa andra hundar. Inez har också lärt sig att inte "rycka tag" i Elsas päls -vilket jag förvånas över hur fort hon lärde sig det. Inez tycker att det är jättekul att se på när Elsa gör tricks, "snurra runt", "skall" och "sitt fint" får henne att skratta rakt ut! De har även flera gånger haft dragkamp då Inez sitter i mitt knä och håller i ett av Elsas gosedjur och Elsa drar i andra änden. Elsa blir jätteglad när hon möter Inez om de varit ifrån varandra ett tag, hon slickar på henne och sitter alltid nedanför Inez matstol när Inez äter -Inez bjussar ofta på nåt gott i form av ett smörgåsrån och dylikt. Elsa kan ofta gå förbi Inez då Inez sitter på golvet och pysslar med nåt och bara slicka henne på kinden i förbifarten eller bara lägga sig bredvid Inez på golvet och ta det lugnt.

Elsa har ju även träffat andra barn (äldre och yngre än Inez) nu när både jag och Johan träffar mer vänner med barn. Elsa är inte alls lika rädd för andra barn heller längre och det har funkat jättebra. Man får bara se till att hon inte blir trängd eller att barnet kommer alldeles för fort fram innan Elsa och barnet känner varandra.

Det viktigaste jag personligen tror är när man får tillökning i form av en människovalp i en familj när det finns en hund är att låta hunden vara delaktig. Sen känner man alltid sin hund bäst själv, så jag tror man känner av hur ens situation ser ut och hur man ska göra för att den ska bli så bra som möjligt. Om man känner sig osäker är det nog väldigt viktigt att lyssna på magkänslan och introducera hund och barn väldigt lugnt och i en takt som känns bra för en själv.