Varför får jag sånt dåligt samvete de gånger jag ger Inez ersättning? Det är ju inte direkt så att jag älskar henne mindre än när jag ammar henne. Försöker tänka att den bröstmjölk hon får i sig är ju bra, men det sätter igång tanken att "jag borde amma henne oftare, pumpa mer" trots att jag samtidigt vet att jag blir helt slut och stressad av det. Som det ser ut nu pumpar jag ungefär 4 gånger varje dag och försöker amma henne så länge hon har tålamod så ofta jag orkar innan hon får antingen ersättning eller redan pumpad mjölk. Det funkar hyfsat. Samtidigt som jag får dåligt samvete när jag ger henne ersättning fylls jag av lättnad, att inte behöva trilskas med tanken "kommer hon äta sig mätt nu eller kommer hon äta och somna direkt och inte bli nöjd och vakna efter fem minuter eller kommer hon bara skrika och vägra?" Ibland är det supermysigt att amma henne, ibland är det skitjobbigt.
Och så dubbelmoralisk som man är... Jag dömer absolut ingen som ger sina barn ersättning. Jag ser inte ner på dem eller tycker att de är taskiga mot sina barn. Jag förstår att de flesta har försökt så länge de orkat med amning och andra har bara bestämt sig för att ge ersättning direkt.
Nu ligger Inez och bajsar lite halvvaket och förnöjsamt bredvid mig, dags att byta blöja och krypa till kojs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar