Ungen

Hon växer så det knakar. Jag hinner inte med. 

Hon far runt i lägenheten med sin gåstol och kör in med dess kanter i hälarna på mig och jag svär för att det gör så förbannat ont. Hon tittar upp på mig och ler, och jag kan inget annat än skratta.  

Hon står på näsan när hon försöker krypa, när hon ibland tappar balansen när hon sitter eller när hon rullar omkull lite för snabbt. Och där måste jag hindra impulsen att ta upp och pussa på henne, vyssja henne och krama henne på direkten, trots att mammahjärtat stannar när hon skriker till. Kommer det en ordentlig gråt? Eller blev hon bara chockad och slutar gråta på tre sekunder när hon återigen försöker få tag på skallran? 

Hon är snart åtta månader. 

Ungen min. 

Högst älskad. 

Mitt hjärta.