Tiden går snabbt. För ett år sedan visste jag att jag var gravid. Då var jag gravid i ungefär v 4-5 någonstans. För ett år och en dag sedan friade Johan till mig, jag har aldrig ångrat att jag svarade ja. Jag älskar den karln så mycket. Så mycket att hjärtat måste slå ett extra slag ibland för att kärleken ska få plats.
För snart fem månader sedan kom vår högst älskade Inez och just denna morgon när jag sitter i bersån utanför jobbet och dricker mitt kaffe konstaterar jag att jag inte skulle kunna bli lyckligare. Jag har världens finaste och bästa fästman, världens finaste och bästa barn och världens finaste och bästa hund.
Och jag skriver inte detta inlägg för att "rub it in" någons ansikte, jag skriver detta inlägg för att jag är så sjukt tacksam och så lycklig som en kan bli. Och såhär lycklig kan man tydligen bli trots att flera år av ens liv bestått av ångest, panik, fobier, alla möjliga skitkänslor och skittankar. Tacka min mor vetja för att jag inte gav upp och får uppleva allt detta fina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar