I förrgår, den 23/7, prick kl 12.00, blev jag för första gången moster åt en liten grabb. Faster är jag redan åt fem små ljuvliga ungar. Men i förrgår blev jag moster åt en alldeles liten speciell grabb, en grabb med ett alldeles speciellt hjärta.
Det är tungt och samtidigt så härligt att veta att han är här! Att få veta att förlossningen gick bra. Men det smärtar så i mitt hjärta att veta att denna lilla gosse kommer nu på måndag ligga på operationsbordet för första, men inte sista, gången. Det smärtar så enormt, trots att jag kan inte alls föreställa mig vad min syster går igenom. Gossen är född med ett hjärta med bara en kammare (HLHS), en missbildning som drabbar ca 20 små bebisar varje år i Sverige.
Igår låg jag i sängen när jag skulle sova och blickade bort mot spjälsängen där min Inez låg tryggt och sov. En frisk unge. Min ögonsten. Tårarna började rulla. Jag är så tacksam. Så evigt tacksam att hon är frisk. Tankarna snurrade vidare till BB-tiden, där vi fick vara i 8 dagar för att de skulle ha koll över min havandeskapsförgiftning och Inez gulsot. Ingen av oss led eller var under riktigt kritiska tillstånd -men det var tillräckligt jobbigt ändå. Och alla känslor man som nybliven förälder har, som inte går att förklara för någon som inte fått barn själv. Och så tänkte jag "helvete, tänk och sitta med ett nyfött barn i famnen och veta att denna sköra lilla hjälplösa krabat har i princip ett halvt hjärta." Att sitta och hålla i det dyrbaraste man har och veta att denna lilla krabat överlever inte utan riktigt allvarliga operationer. Ja jisses.. Livet är så förbannat skört.
Sitter också och bölar nu för jag förstår dig precis! Tacksamhet att mitt barn är friskt men samtidigt bär jag en oro för att någon av dessa hemska sjukdomar som drabbar andras barn ska drabba mitt. Ibland gör de ont av bara tanken av att han skulle försvinna och ett liv utan min son är inget liv alls. Usch! Skänker en tår och lite hopp till din syster och hennes son om att allt ska gå bra!!
SvaraRadera