Förlossningsberättelse

Måndagen den 24e februari hade jag ett rutinbesök hos min barnmorska. Under besöket fick jag göra ett kissprov igen eftersom tidigare gång hade jag legat på +1 i protein. +1 är inget värde man behöver oroa sig för (men som man som gravid gör ändå), men dagens urinprov visade +3. +3 är det värde då man ska ta kontakt med förlossningen/bb. Mitt blodtryck var även väldigt mycket högre än vanligt. I vanliga fall har jag lågt blodtryck med lätt för att svimma osv, men nu låg blodtrycket runt 150/100. Som tur var så var Johan med mig på besöket och vi begav oss till sjukhuset. Vi fick en plats på special BB där de tog prover på mig och vi fick stanna under natten.

Johan när vi kommit till förlossningen.

Morgonen därpå, den 25e februari, gick läkaren ronden och meddelade att vi förmodligen skulle få komma ner till förlossningen för att sättas igång. GLURP, skulle vi får våran efterlängtade bebis snart? Efter att de på special BB tagit ytterligare prov på mig lite senare under dagen bestämdes det att vi skulle få åka ner till förlossningen.

Vid 13-tiden kom vi ner till förlossningen. På förlossningen bestämdes det att de skulle försöka sätta igång mig med en BARD-kateter för att sedan ta hål på hinnorna och sätta värkstimulerande. BARD-kateter går att använda om livmodertappen är något redo för förlossningen, dvs att den är öppen någon centimeter och som tur var så var jag öppen knappt 1 cm. När man ballongen på katetern åker ut så är man öppen 3-4cm. Vid 15-tiden fick jag BARD-katetern som hamnade på plats efter 4-5e försöket (överläkaren fick hjälpa till och satte den på plats på första försöket, ja, jag blev en aningen sur eftersom det inte var det skönaste jag varit med om..) och blev tillsagd att det kunde ta upp mot ett dygn innan den skulle släppa. Med BARD-katetern på plats började jag känna lite kraftigare sammandragningar. Det kändes som molande mensvärk ungefär. Jaja, nu var det bara att installera sig på att vi skulle sitta där på rummet i ett dygn, men både jag och Johan var vid gott mod och fyllda av spänning.

Landstingets snygga skjortor..

Sex timmar efter jag fått BARD-katetern behövde jag gå på toa. När jag skulle torka mig sa det "ploff" och BARD-katetern hade släppt. Det första jag tänkte var "nää.. va fan.. lyckades de inte sätta in den ordentligt ändå.." Jag sa till Johan att trycka på larmet. Sköterskan kom in och sedan hämtade hon barnmorskan.

Epidural på plats.

Jag hade sedan tidigare bestämt med förlossningen att sätta en tidig epidural pga min emetofobi (rädsla för att kräkas) då vissa kräks när barnet tränger ner och kommer åt spinalutskotten. Barnmorskan var helt med på noterna -tack och lov- och var himla bra under hela förloppet. Hon ringde efter läkaren som skulle lägga epiduralen innan de skulle ta hål på hinnorna och meddelade att han kunde komma direkt. Jag bad dom dock att vänta tills min mor hade kommit till oss, eftersom hon ändå redan var på väg. De var förstående och då mamma hade kommit ringde de på läkaren igen som kom efter en halvtimme. Vid niotiden fick jag epiduralen och jag måste säga att det inte alls var så farligt som jag trodde. Det enda som kändes var när de la bedövningen, sen blev det bara en kall känsla neråt ryggen när epiduralen sattes på plats. Helt klart värt det och ingenting man behöver oroa sig för!

Prata med Johan och mamma medan väntan på värkar.

Vid 22:32 tog barnmorskan hål på hinnorna. En del vatten rann ut, men inte jättemycket eftersom lilltjejen låg såpass långt ner med huvudet som en blockad. Efter att vattnet gått sattes det värkstimulerande droppet igång en liten stund senare och sen var det upp och gå som gällde för mig. När jag hade CTG:et på mig kunde jag se att värkarna kom och gick, men jag kände inte av dem det minsta.

Efter att ha varvat att vara uppe och gå med att ligga lite i sängen bestämde jag mig vid 01:30-tiden för att pröva pilatesbollen. Jag hann knappt sätta mig på bollen innan en kraft som heter duga tryckte på neråt. Jag sa åt Johan och mamma att ringa på larmet. Barnmorska plus sköterska kom in och jag kunde verkligen inte ta mig upp från bollen. Förstod att det började bli dags och barnmorskan ville att jag skulle lägga mig i sängen. Vi fick vänta några värkar innan jag väl var på plats i sängen. Barnmorskan kände efter och ja, jag var öppen 10 cm och ja, Johan och jag skulle få vårat barn nu.

Jag kan verkligen inte säga att krystarbetet var en dans på rosor. Det gjorde förjävligt ont, MEN man fick pauser. Efter att försöka lägga fokus på andningen beslöt jag mig för att pröva lustgasen, men på lägsta dos eftersom man kan kräkas av den (jag tror att om jag hade kräkts skulle jag egentligen inte bry mig vid detta tillfälle). Jag hade 1/5 av den styrka man brukar ha och själva lustgasen hjälpte nog inte alls, men i masken man andas i kan man verkligen inte andas för snabbt så andningen blev mer sansad. I och med att andningen blev sansad kände jag att jag ändå fick stor hjälp av lustgasen, det var först efteråt barnmorskan berättade att dosen var såpass låg fast vi höjt dosen något under krystarbetet.

Inez etta med kokvrå under 8,5 månader.

Efter ett tag ville jag resa mig och gå där ifrån, eller att de skulle söva ner mig. Plocka ut barnet med snitt, vad som helst för "jag orkar inte det här". När jag yttrat mig om att orken började tryta sa barnmorskan "ja, när du säger så, så är det inte långt kvar till barnet kommer. Så säger alla i slutet av arbetet." Jag tänkte väl att hon kunde väl inte alls veta om det var så! För fan, gör som jag säger. Men det visade sig att hon hade rätt. Efter en krystvärk sa barnmorskan att "nu är det två krystningar kvar, sen har ni ett barn. Jag vill att du håller igen och inte krystar under nästa värk, då går det lite för fort, hon har bråttom ut nu och vi vill inte att du ska spricka." Jag tänkte för mig själv att hon kunde skita ner sig, det gick väl för fan inte att hålla igen en krystvärk. På något sätt gick det i alla fall. Inez tittade ut på andra värken klockan 01:58 den 26/2 efter 30min av krystvärkar med sina 48cm och 2780g.

Nykläckt!

Jag fick ett stygn och sedan vart det dags för "grattis-fika" som var typ det godaste jag ätit trots att det bara var mackor med ost och gurka. Jag är hemskt tacksam över Johans fina insats under hela arbetet, lugn och sansad (verkade han i alla fall), vid min sida konstant med sitt trygga jag. Johan var verkligen den viktigaste att ha med mig, utan honom vetefan hur jag skulle klarat mig. Jag är hemskt tacksam över att mamma var med också och skänkte lugn och jag är tacksam för en underbar barnmorska och sköterska som var lättsamma att prata och skratta med. Men det viktigaste och det jag är mest tacksam över av det hela var att få en frisk liten tjej som jag direkt älskade så mycket som det bara går. Min och Johans fina Inez.

Pappa och Inez någon timme efter förlossningen. <3