Kändes nästan hopplöst inatt när Inez inte ville somna. Men plötsligt blev mödan värd. Jag börjar sjunga för henne och hon börjar smila och lugnar tillsist ner sig. Det finns inget bättre än ett tandlöst litet leende när man är nära på att ge upp och be Johan ta över innan man själv totalkraschar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar