När en väldigt speciell nyhet nådde mig. Johan berättar

En helt vanlig onsdag på jobbet ringer Klara. Vi ligger efter med arbetsuppgifterna när klara ringer runt ett-tiden och ändrar mitt liv. Jag hade bett henne att ringa endast i nödfall när jag jobbar, då jag verkligen behövde koncentrera mig, men trodde att hon ändå bara skulle ringa och kolla när jag kom hem  

-Hej, har du tid att prata?
-Nae, egentligen inte. vi ligger efter och är ganska stressade idag.
-jag tror att jag är gravid.
-... va? eller jag menar, är du säker?eller vad..

jag hade verkligen ingen aning om vad hon menade. jag hörde precis vad hon sa men jag förstod ändå inte innebörden av vad hon sa. tiden stod still.

När jag hade lagt på så passerade dagen i något slags rus. jag ville berätta för alla jag såg vad jag nu visste. eller iallafall fått berättat för mig. jag ska bli Farsa. JAG ska ha ett barn. det är svårt att förstå vad som händer även idag.

På tåget hem den dagen märkte jag hur blödig jag egentligen är när ett litet barn som satt i samma vagn som mig började gråta. det kändes helt plötsligt relevant. tidigare kunde jag störa mig på gråtande barn på tåget. men den här gången var det annorlunda. det störde mig inte det minsta, det lät underbart, det lät på riktigt. det var på riktigt för första gången.

innan har jag nog sett mig själv lite som en konstnärssjäl. jag kan inte fokusera på något särskilt länge utan att byta ämne i mitt huvud, eller åtminstånde vidareutveckla mina tankar tills det blir nåt helt annat.

ni kan nog gissa vad som händer med en sådan hjärna när världen vänds uppochned?

allt fungerar som innan, fast i många fall så har jag numer en kopplingspunkt. ett barn som kommer att komma till världen om några månader. mitt barn.