Att bråka eller inte bråka

Förra vintern. Elsa var lika hoppig då som hon är nu. 

Jag tänkte på det här med gräl. Jag och Johan grälar ytterst sällan. Hur många storgräl har vi haft under våra snart 2 år? Högst 5. Om ens det... Visst, det gnölas lite ibland, "men kan du inte ta bort ditt glas från bordet", "plocka upp dina kläder från golvet", "du får faktiskt diska ikväll", "ta ut soporna", osv. Det är dock långt ifrån att vi bråkar. Jag hör ganska ofta par när man är ute och går som hela tiden naggar på varandra, den andre får hela tiden höra hur fel denne gör. Hur kul kan det vara egentligen? Varför skulle man vara så onöjd med sin partner? Varför är man ens partners i så fall? Jag älskar min fisgroda, min fästman, min älskade Johan. Det får han höra varje dag. Och det tänker jag se till att han får höra i resten av sitt liv. Han får mig att skratta och ibland irriterar han mig, men han ger mig alltid trygghet och jag hoppas att han känner att han känner trygghet utav mig. 

Bara just i detta nu hör jag honom säga till Elsa "Va? Vill du inte pussas med mig när jag rapar?" Genast drar jag lite på mungiporna. Han gör mig fortfarande knäsvag. Okej, det här blev väl ett litet smörigt inlägg. Men är man gravid så är man och då är det mesta okej eftersom man kan skylla på att man är gravid. Nej, nej, jag är aldrig mesig annars. Aldrig.. Eller hur var det med det?